alexandra.

Den 16 maj kommer hon, i ett knyst, med ansiktet uppåt. Mot solen, utåt, redo. Jag hade haft hög feber i åtta timmar, spytt i tolv, inte ätit på arton och kämpat i totalt trettioåtta. Antalet panikångestattacker minns jag inte, men vid ett tillfälle kollar jag på en av barnmorskorna och skriker, i hennes ansikte, att fattar hon inte, jag håller på att dö. Hon svarar med att det är nära nu och jag vet inte om hon menar döden eller födseln.

Kort efteråt ligger min dotter på mitt bröst men jag är så trött, så trött och jag ber Aron ta henne och jag pluggar in hörlurarna, vänder ryggen mot min nya lilla familj och somnar till någon P3-dokumentär, minns inte vilken.

Under graviditeten tänker jag bara på mig själv. Jag mår så dåligt, har så ont överallt och allt är så tråkigt, så långsamt. Varför har ingen berättat hur lång tid nio månader egentligen är? Varför har ingen sagt hur tråkigt det är, hur ont det gör, hur ful man känner sig? Jag kollar avundsjukt på alla som har fått bebisar före mig men inte nödvändigtvis för att de har fått träffa sina barn, utan mer för att de slipper vara gravida. De kan gå i trappor och dricka rödvin. Äta vad de vill och ha på sig jeans. Jag hör om någon bekant som bara ett år efter sitt barn redan väntar ett till och jag får inte ihop hur tusan man kan välja att bli gravid igen. Det är så fruktansvärt orättvist, att jag ska bära på allt själv och inte tillsammans med Aron. Vi gör ju annars allt tillsammans och helt jämställt, varför ska bara min kropp offras?

Och sen, i mitten av maj, är hon äntligen utanför mig. Men varför känner jag inte det där självklara, det som aldrig kom under graviditeten? Varför visar hon ingenting, ska hon inte ta tag i mitt finger, titta mig i ögonen, göra mig till mamma?

På vägen hem från BB gråter hon för första gången och jag lyfter henne ur hennes lilla bilstol, trots att man inte ska, för herregud, hon får aldrig vara ledsen. Är det nu hon dör, för att jag inte vet hur man tar hand om ett barn? För att jag inte har naturliga instinkter av kärlek? Hon spyr lite och somnar sen om men min puls är i femhundra.

Första nätterna kan jag inte sova när Aron sover, för tänk om hon får en filt över ansiktet, tänk om hon råkar rulla runt, tänk om hon kvävs av spyorna, tänk om. Till slut är jag så trött att vår BVC-sköterska kollar på mig och säger, du mår inte bra. Du måste sova. Och hon har ju rätt. Jag gråter varje kväll för jag är så rädd för nätterna. För att vara ensam med bebisen, för att göra fel, för att inte fatta vad hon vill. Varje kväll, panikgråt. Aron tar henne helt själv i vardagsrummet, tre nätter i rad, och jag sover i tolv timmar och vaknar i ett hav av bröstmjölk. Sömnen hjälper men jag vet ju att det är på nåder. Aron kan inte ta henne varje natt i soffan.

Ska det alltid vara såhär? Och, den värsta av alla tankar i världen, men den kommer likväl varje kväll: Vad har vi gjort? Jag och min älskade Aron, vi som är så bra på att spela yatzy på uteserveringar och spela gitarr och sjunga till sju på morgonen, som gör måndagar till fredagar och januari till juli. Som älskar att bara vara med varandra, som varje nätt somnar tätt, tätt. Nu har vi en vaken, skrikig bebis mellan oss. Vad fan har vi gjort?

Amningen, den jävla amningen. Varför älskar jag det inte? Varför vill inte jag slänga fram brösten överallt och hur som helst, låta mitt barn äta och äta och äta. Jag sitter i flera timmar i sträck, en gång upp till åtta, och bara ammar. Hon blir aldrig mätt, för det kommer ju inte så mycket som det gör från flaskan. Helamma i två veckor, säger barnmorskan, så att bebisen vänjer sig. Men hon är så hungrig hela tiden, vill ha mat jämt, och jag är den enda som kan ge henne det och jag gråter i duschen för att jag vet, att trots att jag bara har varit borta i tretton minuter så kommer jag att mötas av skrik när jag kommer ut från badrummet, för hon är hungrig igen. Jag tvättar håret i dubbla omgångar för att få någon liten minut till själv.

Under nätterna hulkgråter jag med henne i armarna för jag tänker på alla spädbarn under stenåldern. Hur tror du att de tog hand om sina barn, gjorde de dem illa, frågar jag Aron mellan hulkningarna och han påminner mig om att det viktigaste i deras liv, var förmodligen deras barn.

Det är fyrtio grader varmt i lägenheten och vi går och går och går med barnvagnen och nu tittar jag avundsjukt på de som har äldre barn. Kanske sju, åtta år gamla. Som sover bättre. Som kan gå själva, som kan prata. Som inte ammar. Aron börjar om att jobba och jag är livrädd för att vara själv. För att det enda jag gör är att amma, jag gör absolut ingenting annat. En dag när Aron kommer hem från jobbet har jag inte kissat någonting hela den dagen. Varför har ingen berättat, hur ojämställt det är med amning?

Vad vill du höra från mig, frågar BVC-sköterskan mig vänligt, och jag ber henne säga att det är okej att inte vilja amma. Självklart är det okej att inte göra det. Tar hon flaska? Mår hon bra av ersättning? Mår du bra att flaskmata? Ja, ja och ja. Men sluta genast, då. Det bör inte ens vara en fråga.

Bara en vecka efter det skrattar Teddy för första gången och hon börjar prata med sitt alldeles egna språk. Hon känner igen mig och Aron och något börja växa i mig. En vilja, ett självförtroende, en säkerhet. Hon lyfter sina händer mot mig när hon ser mig, trots att så många andra numera kan ge henne mat. Trots att vi redan har haft barnvakt flera gånger. Trots att jag vände ryggen mot henne, den där första natten.

När jag nu duschar försöker jag skynda mig, för jag saknar henne. Vill veta vad hon har för sig, vilka nya ljud hon har börjat med, om hon äntligen har lyckats vända sig till magläge själv. Varje morgon sitter jag i timmar med henne i knät och bara skrattar. Hittar på låtar, gör olika ljud, blåser på fötterna. Hon försöker få tag i min näsa och snart har hon lyckats. Jag passar på att tjuva åt mig ensamma stunder med henne. Bara hon och jag.

Mitt vackra, älskade barn, som skrattar hela tiden. Som blir en liten glädjeboll så fort du ser mig, som blir så glad att du inte vet vart du ska ta vägen så att du tillslut måste spy lite. Du som bara bajsar en gång per dag, som älskar träd och som vaknar med ett leende när det är dags att kliva upp. Som sover nästan hela nätterna och som pruttar hela tiden. Som är orolig på kvällarna men som blir lugn i min och din pappas famn. Förlåt för att mamma var så tokig de första månaderna, men det var faktiskt du också. Vi var lite tokiga tillsammans och det är ju så vi gör saker – tillsammans. Jag älskar dig, så som man bara kan älska ett barn och jag förstår nu, äntligen. Puss på din tremånadersdag, från mamma.